Pagina:Decurtins - Rätoromanische chrestomathie, XI.djvu/212

202 Caspar Bardola

Uschë ’m appar’hoz eir quel veteran
10 D’ottante quatter anns, chi non’ s stanglainta;
D’amo ouvrar per sia vall diletta!

Al instanclabel hom strendschains il man:
Cha’ l tschel blers dids d’algrez’amo’ l consainta
E früts amo il fertil bös-ch ans detta.


Sonet a mia nativa favella.

Romantsch Ladin, tü lingua da ma chüna,
Sonor resun, cun chant per am culgiar;
Chi qua plü tard, a meis svillup adüna
Am hast indüt eir svess a favellar.

5 Romantsch Ladin, tü lingua benedetta,
Chi’ m arrondit il spiert e’ m educhet;
Fixand ils bsögns e’ ls privels nella vita,
Per am salvar, pro ün caracter net.

Co poss eu tai schmanchar, chi est la s-chüma,
10 Da tantas otras linguas nels pajais;
Intant cha’ ls filologs sun tuots perüna,
Sur quists teis nobils merits qua distais;
Percio, a’ t predsch sco gioja da meis cour,
Cun corp ed orma, tuot a ti’ honur!


Sonet da rassegnaziun ed ingrazchamaint.

Ottantatschinch ans he vivü,
Ed hoz comainz cun ün daplü;
Non sa, sch’eu quel eir poss complir,
Stant que non po üngün predir.

5 Ma sper, cha Dieu sco’ l temp passà
Am vögl’eir uoss’avair güdà;
E quaist ais l’unic meis cuffort,
Per nella vit’e nella mort.

Uschè ’m rassegn e viv containt,
10 Dormind quiet, sco per avant,
Eir scha las forzas non sun plü;

Contin però, qua ingrazchand
A quel chi tuot va dominand,
Chi’ m füt concess, d’avair vivü!