Pagina:De Marchi - Milanin milanon.djvu/60


— 58 —

gher, maestos, dove el só el giuga a scòndes.

Per lodall bisogna parlà meneghin, come quand se parla col papà, o mej, colla mamma, e allora lù el respond, el cunta su, el rîd, el fa l’amoros, el fa pensà al Signor, alla Madonna, ai pover mort, ai Todisch, ai duca vicc. Quand el piœuv e che la gent la gh’ha la motria, o d’inverno, quand el fa quî giornad scûr, frecc e nebbios, anca lù, el noster Domm, el diventa gris, frecc, sporch, el se streng in di nivol, el par ch’el piangia de tutt i part. De denter l’è fosch, sconduu; i sant de sass paren stuff de sta in pee; i monscior canten longh longh el miserere, e i pover vegitt che scolta la messa in di banch, senten in ogni colp de toss una vos che rispond de lontan: «tos tos» che par la mort che ciama.